När jag en gång i tiden, år 2002 började på Lagmansgymnasiet fanns det inte en enda uppstoppad pippi på skolan. Kom från De la Gardiegymnasiet i Lidköping och där hade vi ett naturhistoriskt museum i källaren som jag ofta utnyttjade. Jag var van att använda dessa saker som åskådningsmaterial på lektioner. När jag talade om att jag saknade uppstoppade djur på skolan kom det till min kännedom om att det fanns en förnämlig fågelsamling i kommunens ägo, den Littorinska samlingen från Bjertorps slott. Den fanns i en källare i Kvänum till ingen nytta. Jag fick reda på att det skulle gå bra att få ta en del fåglar därifrån till skolan och använda i undervisningen även om många var från 1800-talet. Nu behövdes det utställningsskåp. Att köpa in nya var det inte tal om fick jag höra från den ekonomiansvarige, biträdande rektorn, en tidigare industrilärare på skolan som blivit rektor. Visst, jag skulle få lov att bygga om vissa skåp så att de fick glasdörrar, det skulle gå bra. Men det hände andra saker under tiden. I den byggnad som vi hade NO-undervisning fanns det två stora trevliga elevutrymmen och i den ena fanns det endast en bra plats för dessa fågelskåp. Helt plötsligt fick jag veta av denne rektor att han planerade att bygga ett tillfälligt litet lärarrum på denna plats. Jag protesterade lite mot detta för det var ju där mina fågelskåp skulle stå. Då fick jag veta att ” det är inte vettigt att ett ämne ska få breda ut sig på detta sätt”.  Ironiskt nog var det biologin som var minst utbredd i denna byggnad. Salen var fullproppad med materialskåp. Ett par dar efter denna händelse var den kvinnliga skolchefen i kommunen på tillfälligt besök på denna plats. Hade fått höra att hon var högsta ansvarig för fågelsamlingen. Talade då direkt med henne om mina bekymmer och att jag hade tänkt bygga om vissa skåp för fåglarna. ”Det ska du inte göra” sa hon direkt och jag ska prata med Jan som han hette. Var tacksam för detta besked. Hon talade om för denne rektor att han skulle köpa in nya skåp för fågelsamlingen och det var han tvungen att göra. Vad blev då hans reaktion? Surare än rönnbär. Jag hade genom att prata med hans chef gått över huvudet på honom och det var inte lämpligt fick jag reda på. ”Du ska veta vem som är din chef” fick jag höra direkt av honom. Jag hade alltså trampat honom på tårna och vilka ömma tår han hade. Han var allmänt jobbig utom för vissa kvinnliga lärare som hade fått bra kontakt med honom. Efter denna händelse hälsade han knappast inte på mig. Tyvärr hade jag fler duster med honom och jag sa till en annan biträdande rektor som hade rummet bredvid att efter att man pratat med Jan skulle man behöva ha ett rum med en sparring så att man kunde avreagera sig. Var då på den tiden ansvarig lärare för biologi och naturkunskap men avsade mig detta i förväg för att slippa kontakten med denna rektor och jag fick veta att jag inte var ensam om detta på skolan.

Men fyra fina skåp köptes in under en period av två år, det var han tvungen till. Fåglarna och annat material sattes in. Det användes av mig och mina kollegor och även estetläraren lånade fåglar ifrån samlingen för avritning. Ibland såg jag elever stå framför skåpen och studera innehållet vilket gladde mig. Då jag hade lektioner som var lite längre sa jag ibland att nu tar vi en bensträckare och samlas framför skåpen utanför klassrummet. Jag visade på olika saker inte bara fåglar för vi hade även en del fina fossil som jag köpt in då jag besökte ”Jurassic Coast” i södra England. Då jag var färdig sa jag att nu går vi in i salen igen, då brukade alltid någon elev protestera och säga ”men bensträckaren då”. Ja men den har ni ju fått nu när ni stod framför skåpen med mig brukade jag säga och så gick vi in i salen igen. De ville egentligen ha en liten lektionsfri stund, bensträckaren i sig självt var inte så viktig.

Skåpen var även en prydnad för det stora elevutrymmet. Tänk att man ska behöva jobba på detta sätt för att utveckla undervisningen. Samtidigt var det goda tider för skolan med stora ekonomiska överskott som skickade tillbaka till kommunen, rektorerna fick en klapp på axeln av kommundirektören för det var bra med chefer som kunde spara även i goda tider. Hade fler idéer om att utveckla skolan som jag tog upp med vår rektor men fick höra att vi skulle spara så att vi hade pengar att tillgå om det kom sämre tider. Och sämre tider kom det. Granngymnasiet i Lidköping storsatsade medan vi skulle spara. Vad hände då eleverna fick friheten att välja skola. Fler valde det häftiga stora gymnasiet i grannkommunen. Ännu är inte skolans överlevnad säkrad.